Plötsligt var jag inte barn längre
Knuffades ut ur ett liv som var
tryggt
Ner i ett mörker
Endast ett rep höll mig kvar från
att falla djupare ner,
ner i det okända
Jag kunde inte ens se någon
botten...
Men händer, stora trygga händer,
sträcktes fram emot mig.
Lovade att ta emot mig varsamt
om jag inte längre orkade hålla i
repet.
Men jag var rädd
Löftet kunde vara lögn och
händerna knytas om mig
Jag såg vädjande tillbaka på min
barndom bortom stupets kant.
Men jag kunde aldrig ta mig
tillbaka dit.
Jag beslutade att falla i de lovande
händerna medan de ännu fanns
där.
Och jag såg ljuset de kom från.
Det lovade en framtid.

Linda Lindahl

Vårens väg

Händer hölls fram och lovade mig
ro
"Om du vill ska du för alltid i mitt
beskydd få bo.
Jag ska bära dig varthän du vill
gå.
Om jag endast din tilltro kan få."
Men jag var bekymrad över annat
som hände
Så jag mig från händerna vände.
Att hänga i orons rep på krafterna
tar
Men när jag föll fanns händerna
fortfarande kvar.
Livet blev en vår och rosor
blomma ut
Så jag gick vidare på armen till
slut.

Linda Lindahl